johanneselofsson

I Djenne såg vi världens största lermoské och spenderade natten under bar himmel. Vi tog oss sedan vidare till en av Malis höjdpunkter – Dogon Country. Att vandra runt i Dogon var som att ställa tillbaka klockan. Förutom alla mobiltelefoner (oavsett om det finns elektricitet i byn eller inte), verkade det som att människorna levde som de gjort i århundraden. Det blev en tredagarsvandring i sandstenslandskapet med väldiga utsikter, vänliga ansikten och en och annan svettdroppe.

Efter Dogon tog vi oss till Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou för att ansöka om visum till Ghana. Vi blev nekade, men efter att ha dragit i en del trådar, skrivit ett personligt brev och väntat i fyra dagar, fick vi tillslut vårt visum. Imorgon åker vi till Ghanas östra del för att vandra bland bergen, en tuff resa på cirka 30 timmar. Därefter beger vi oss till kusten för att se Ghanas vackra stränder.

Ett mynt har alltid två sidor. För er som vill läsa andra sidan av myntet och se min resa ur en mindre positiv synvinkel, läs Viktors senaste resedagsboksinlägg:

http://www.resdagboken.se/Web/Apps/Trip/TripPresentation.aspx?id=145&epslanguage=sv&tid=417453

Jag delar hans åsikter, men jag hade inte velat ha denna delen av resan ogjord. Den har hittills varit påfrestande, men spännande. Hemsk, men underbar.

Vi hörs

Sist jag skrev befann jag mig i Marockos huvudstad Rabat. Nu är jag och Viktor i den lilla staden Djenne,

Resan hit har varit tuff. Att resa runt i Östafrika är rena barnleken jämfört med Västafrika. Det har tagit oss ungefär nio dagar att åka från Marocko till Mali. Transportmedlen har varit olika, men vi har främst åkt buss. Vissa sträckor har vi åkt båt, taxi, motorcykel eller liftat.

Miljöerna har varit otroligt skiftande. Från Atlasbergens snötäckta toppar, till Västsaharas sanddynor. Från Mauretaniens torra huvudstad Nouakchott, till den pulserande och kvävande staden Dakar. Genom Senegals Sahelområde, över till Malis Sahelområde. Från att bli omkörda av glänsiga Mercedes, till att köra om åsneekipage.

I det ockuperade landet Västsahara blev vi ständigt stoppade av den marockanska polisen, samma sak skedde i Mauretanien. I Västsahara ville polisen säkerligen försäkra sig om att vi inte var journalister som ville tala med urbefolkningen om mänskliga rättigheter. I Mauretanien fanns poliskontrollerna mer för vår egen säkerhet, tror vi. Al-Qaidas afrikanska gren är ett problem i området och de har kidnappat västerlänningar de senaste åren.

Risken att något skulle hända är däremot minimal. Vi är medvetna om vilka områden som är mer riskabla och tar därför omvägar eller passerar området så fort som möjligt. Västafrika är, bortsett från några länder, städer och områden, ett säkert resemål - om man räknar bort trafiken och sjukdomarna.

Som ni kanske har förstått, så har dessa två veckor nästan enbart bestått av att transportera sig från A till B – kameran har därför legat mest i väskan. Från och med idag, börjar sevärdheterna. Då kommer också fler bilder. Däremellan får ni nöja er med en smutsig bild på mig själv och en sötare tjej framför Hassan Tower i Rabat i föregående inlägg.

Ha det

Världens största lermoské finns i Djenne