johanneselofsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 1: Hästfestival i Liberia, Costa Rica

 

Bild 2: Fiskeutflykt resulterade i fiskfest

 

Bild 3: Jag och Malin åker fyrhjuling på stranden

 

Bild 4: Malin och hennes fisk

 

 

 

 

 

Min färdväg

 

Hej alla,

 

Imorgon åker jag hem till Sverige efter tre månaders vistelse i Tanzania. Vår undersökning är färdig och uppsatsen är skickad till vår examinator.

 

Uppsatsen går att läsa här: http://muep.mah.se/bitstream/handle/2043/14841/Reasons%20to%20drop%20out%20of%20school.pdf?sequence=2

 

/Johannes

 

 

Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.

 

På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.

 

Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.

 

Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.

 

Johannes

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

 

 

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår studie och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

 

 

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.

 

 

/Johannes

Det var snart fem år sedan jag sist besökte Tanzania och mycket har hänt sen dess. Jag upptäckte det redan när jag tittade ut genom fönstret på väg från flygplatsen till hotellet. Vägen kantades av banker, bilföretag och andra nya byggnader. Landet växer så det knakar. Med en årlig BNP-tillväxt (sedan år 2000) på ungefär 7 % och en relativ politisk stabilitet, ser framtiden ljus ut för Tanzania och dess människor.

 

Vi har gjort oss hemmastadda i den lilla byn Matemwe (Zanzibar) med cirka 10000 invånare (grov uppskattning). Mötet med Matemwes Sheha (ledaren i byn) gick bra och vi fick hans tillåtelse att påbörja studien. Sakta men säkert börjar rutiner att växa fram. Vi studerar från 8-11, sen lagar vi mat, därefter arbetar vi ytterligare fyra timmar. Nästa vecka kommer vi börja med intervjuerna och det ser vi fram emot.

 

På fastlandet köpte vi varsitt 3G-modem. Vid en närmare titt på modemet går det att utläsa ”Huawei”. Det kom inte som någon större överraskning att företaget var kinesiskt. Människorna i ”Mittens rike” ser Afrikas framtidspotential, tillskillnad från många företag och investerare i Europa. Kinas och Afrikas relation är i många fall problematisk, men det är en lång och stor debatt som jag inte kommer att gå närmare in på nu. Min poäng är, att utländska direktinvesteringar kan göra stora skillnader för ett fattigt land och därmed accelerera utvecklingen. Telekombranschen i Afrika växer explosionsartat och det påverkar inte bara kontinenten ur ett makroperspektiv, utan även mig och Josefhin ur ett mikroperspektiv. Praktiskt taget alla har mobiltelefoner (lättare för oss att få tag på människor) och vi har tillgång till Internet 24/7 (informationssökning och kontakt med handledare). För fem år sedan var det inte möjligt i Tanzania. Saker och ting är lättare idag för MFS-studenter i fält och för Tanzanias människor.

 

/Johannes

 

Jag och en klasskamrat kommer att göra en fältstudie på ön Zanzibar (Unguja), som en del av vår C-uppsats på Malmö Högskolas lärarprogram. Vi fick stipendiet Minor Field Studies (MFS), som är SIDA-finansierat och vi kommer att stanna oktober ut. Rubriken på vårt arbete är; “Girl’s reasons for dropping out of Secondary school in Unguja”. Vi kommer att uppdatera vår blogg  en gång i veckan, Josefhin bloggar varannan gång), medan denna blogg kommer att uppdateras åtminstone varannan vecka.

 

Jag landade den 11:e augusti i Tanzanias största stad Dar es Salaam (min klasskamrat Josefhin reser på egen hand). Studien kommer dock inte att börja förrän den 27:e augusti, vilket har inneburit semester för min del. Målet med semestern var att uppfylla en av mina största drömmar - att se vilda schimpanser. Det var inte första gången jag har försökt att se våra närmsta släktingar i Afrika. I södra Rwanda var schimpanserna för svåra att spåra, en annan gång blev vi stoppade av ett inbördeskrig i Elfenbenskusten. Det går att se dessa fantastiska varelser i två olika nationalparker i Tanzania, antingen den mindre, lättillängliga och mer kända parken Gombe National Park (där Jane Goodall forskade) eller den stora och svårtillgängliga parken Mahale Mountains National Park. Jag besökte den sistnämnda.

 

Den 14:e augusti tog jag tåget från Dar es Salaam till Kigoma (se karta) - en resa som tog över 60 timmar. Det är gissningsvis 200 km från Kigoma till Mahale, men det vägen slutar efter 100 km, därefter är det båt mellan byar som gäller. Avlägsna platser som varken hade elektricitet eller mobiltäckning passerades och vi spenderade 10 timmar på en båt (12*3 meter) tillsammans med 60 andra människor. Det tog nästan tre dagar att åka 20 mil, men till sist skymtades Mahales mäktiga och mystiska berg i horisonten. Parken rymmer inte bara schimpanser, vi såg också krokodiler, flodhästar, babianer, röda colobusapor, blue duiker, rödsvansad apa, mungos och örnar. Det finns även leoparder, lejon, elefanter, bufflar och ett flertal andra djur i parken.

 

Jag och min resekamrat hade nästan fyra dagar i parken, varav två av dem var vi de enda turisterna i den gigantiska parken. I fyra timmar, vid fyra olika tillfällen, träffade vi M-gruppen som består av cirka 60 individer. Varje möte var fantastiskt och det är svårt att beskriva hur mäktigt det kändes att bara vara några decimeter från en schimpans. I TV-dokumentärer och dylikt framställs schimpanser som otroligt aktiva – de är kärleksfulla, aggressiva, lekfulla och väldigt sexuellt aktiva. Jag trodde inte att verkligheten skulle vara densamma (se filmerna!). Mötet med våra närmaste släktingar fick mig att fundera över det mänskliga beteendet (allra mest det manliga) och hur stor del av det som är genetiskt respektive kulturellt betingat. Lästips uppskattas!

 

Solnedgångarna spenderades på stranden med en öl i handen. På andra sidan Tanganyikasjön, ungefär 3 mil bort, kunde vi se Demokratiska Republiken Kongo. Ett land med en blodig historia och som fortfarande blöder. Människor dör och våldtas dagligen i konflikten som omvärlden inte längre orkar bry sig om. I dagsläget råder det inte något fullskaligt krig, de flesta är nämligen upptagna med att plundra landet på dess naturtillgångar. Mineralerna som bryts går att finna i bl.a. våra mobiltelefoner. Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och även konflikten i Burundi, har inneburit stora flyktingströmmar till västra Tanzania. Jag har hört att det lever ungefär en halv miljon flyktingar i Tanzania, men det är nog svårt att veta exakt. Jag undrar om människor skulle sluta köpa mobiltelefoner med mineraler från Kongo och på så sätt betala ett högre pris, om de visste att människor lider och dör till följd av utvinningen.

 

Den 27:e augusti träffar jag min klasskamrat i Dar es Salaam och dagen efter åker vi till Zanzibar för att påbörja vår studie. Det finns många frågetecken kring vår undersökning, både gällande det praktiska och teoretiska. Det innebär att vi har en stor utmaning framför oss.

 

 

 

 

 

 

Bild 1: Stationen i Dar es Salaam i väntan på avgång. I bakgrunden ser ni byggandet av nya höghus.

 

Bild 2: I kupén.

 

Bild 3: Vår färdväg från Dar es Salaam till Kigoma (tåg) och Kigoma till Mahale.

 

Bild 4: Tåget tar 40 timmar, men tog 60 timmar och avgår två gånger i veckan. Här möter vi tåget som går i motsatt riktning.

 

Bild 5: Jag blickandes ut över landskapet. I bakgrunden ser ni det typiska Afrikanska trädet från Akaciasläktet.

 

Bild 6: Sträckan är ungefär 125 mil och drivs av en dieselmotor. Tyskarna byggde järnvägen som blev färdig 1914 och få upprustningar har gjorts sen dess.

 

Bild 7: Saratogabussen från Kigoma till Sigunga. En äventyrlig resa.

 

Bild 8: Båten från Mahales högkvarter till boendet i nationalparken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 1: Jag och en schimpans (Pan troglodytes schweinfurthii). Masken är till för att inte föra över sjukdomar.

 

Bild 2: Det egentliga avståndet ska inte vara mindre än 8 meter, men oftast kom vi betydligt närmare.En gång rörde en alfahane Mónica.

 

Bild 3: Jag och kameran i högsta hugg. Det var svårt att få bra bilder pågrund av ljuset.

 

Bild 4: Mahel Mountains National Park

 

Bild 5: Mónica i båten när vi åkte för att se flodhästar.

 

 

Tillskillnad från bergsgorillorna, är schimpanserna väldigt aktiva.

 

 

 

I filmen ser ni Christmas. Han är ingen alfahane, men han visar ofta att det är han som bestämmer, åtminstone för oss. Han anföll oss två gånger och det hela är över på 10 sekunder. Han hoppar runt en, kastar pinnar och slår i marken, men han rör oss aldrig. Pulsen var hög...

 

 

På återseende!

 

Johannes

Solen tittar fram för första och enda gången i Bjarnarhöfn








Jag och basalt

En taskig bild som ska visa min totala resväg

I tre dagar åkte vi runt i Okavangodeltat och tältade på små öar. På bilden ser ni Snaps, Martin och Daniel.

Bild 1: Vår spontana lägerplats, vårt gigantiska tält, Daniel och berget Spitzkoppe i bakgrunden.

Bild 2: Flamingos i Walvis Bay.

Bild 3: Hundratusentals sälar i Cape Cross Seal Reserve.

Bild 4: En man i sin mokoro.

Bild 5: Två elefanter i maktkamp runt vattenhålet i Etosha NP.

Bild 6: En noshörning går över vägen fem meter ifrån oss.

Bild 7: Mannen, myten, legenden.

Hej!

Det känns som att vi flyger fram över Namibias landskap i våran bil. Både djur- och naturlivet är fantastiskt och det bästa är att vi inte behöver leta efter att se otroliga ting - det är bara till att titta ut genom fönsret. Under den senaste veckan har vi kört över 300 mil, mestadel i total ödemark. Det bor nämligen bara 2 miljoner människor i Namibia.

Hoppas ni gillar bilderna. Även fast de är få!

Johannes

Fish River Canyon

De sällsynta bergszebrorna

Vi som reser tillsammans. Martin, Viktor, Daniel och jag är uppe på världens största sandyna, Big Daddy (383 m), i Sossusvlei, Namiböknen.

Ja, det är faktiskt en riktig varg! Mannen som jag bodde hos i Cederberg Wilderness Area hade adopterat Hoka (vargens namn) från Kanada.