Kina, Thailand och Kambodja
New Delhi, Indien
Panama City, Panama
Det har gått över två månader sedan jag landade i Managua, Nicaragua. Därefter åkte vi vidare till Costa Rica och fortsatte sedan till Panama. Inatt åker jag hem till Sverige från Panama City.
Jag hade två syften med min resa till Centralamerika; plugga historia på distans och lära mig att surfa. Det har därför inte funnits särskilt mycket tid över för att resa runt och utforska regionen. Det har med andra ord varit en ganska ovanlig resa för min del.
Vänner från Sverige har kommit och hälsat på (som flest var vi nio personer!). Även min flickvän Malin kom till Santa Teresa, Costa Rica och stannade i två veckor.
Hoppas ni gillar bilderna, trots att man kan förvänta sig mer efter två månader i Centralamerika…
Ha det bra!
Johannes
En kolibri i Chirripó National Park
Christians och Marias dotter Vega leker i sanden
Jag och en våg i Bocas del Toro, Panama
Panama City by night
Bild 1: En av mina ”pluggställen” i Santa Teresa, Costa Rica
Bild 2: Rebecka, Erik och jag på toppen av Costa Ricas högsta berg, Cerro Chirripó
Bild 3: Santa Teresas vågor har misshandlat mig ännu en gång…
Bild 4: Vandringen upp mot Cerro Chirripó (tuff vandring!)
Bild 5: Firar min födelsedag i Bocas del Toro
Bild 1: Hästfestival i Liberia, Costa Rica
Bild 2: Fiskeutflykt resulterade i fiskfest
Bild 3: Jag och Malin åker fyrhjuling på stranden
Bild 4: Malin och hennes fisk
Kendwa, Zanzibar
Hej alla,
Imorgon åker jag hem till Sverige efter tre månaders vistelse i Tanzania. Vår undersökning är färdig och uppsatsen är skickad till vår examinator.
Uppsatsen går att läsa här: http://muep.mah.se/bitstream/handle/2043/14841/Reasons%20to%20drop%20out%20of%20school.pdf?sequence=2
/Johannes
Matemwe, Zanzibar
Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.
På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.
Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.
Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.
Johannes
Matemwe, Zanzibar
Matemwe, Zanzibar
Det var snart fem år sedan jag sist besökte Tanzania och mycket har hänt sen dess. Jag upptäckte det redan när jag tittade ut genom fönstret på väg från flygplatsen till hotellet. Vägen kantades av banker, bilföretag och andra nya byggnader. Landet växer så det knakar. Med en årlig BNP-tillväxt (sedan år 2000) på ungefär 7 % och en relativ politisk stabilitet, ser framtiden ljus ut för Tanzania och dess människor.
Vi har gjort oss hemmastadda i den lilla byn Matemwe (Zanzibar) med cirka 10000 invånare (grov uppskattning). Mötet med Matemwes Sheha (ledaren i byn) gick bra och vi fick hans tillåtelse att påbörja studien. Sakta men säkert börjar rutiner att växa fram. Vi studerar från 8-11, sen lagar vi mat, därefter arbetar vi ytterligare fyra timmar. Nästa vecka kommer vi börja med intervjuerna och det ser vi fram emot.
På fastlandet köpte vi varsitt 3G-modem. Vid en närmare titt på modemet går det att utläsa ”Huawei”. Det kom inte som någon större överraskning att företaget var kinesiskt. Människorna i ”Mittens rike” ser Afrikas framtidspotential, tillskillnad från många företag och investerare i Europa. Kinas och Afrikas relation är i många fall problematisk, men det är en lång och stor debatt som jag inte kommer att gå närmare in på nu. Min poäng är, att utländska direktinvesteringar kan göra stora skillnader för ett fattigt land och därmed accelerera utvecklingen. Telekombranschen i Afrika växer explosionsartat och det påverkar inte bara kontinenten ur ett makroperspektiv, utan även mig och Josefhin ur ett mikroperspektiv. Praktiskt taget alla har mobiltelefoner (lättare för oss att få tag på människor) och vi har tillgång till Internet 24/7 (informationssökning och kontakt med handledare). För fem år sedan var det inte möjligt i Tanzania. Saker och ting är lättare idag för MFS-studenter i fält och för Tanzanias människor.
/Johannes
Kigoma, Tanzania
Jag och en klasskamrat kommer att göra en fältstudie på ön Zanzibar (Unguja), som en del av vår C-uppsats på Malmö Högskolas lärarprogram. Vi fick stipendiet Minor Field Studies (MFS), som är SIDA-finansierat och vi kommer att stanna oktober ut. Rubriken på vårt arbete är; “Girl’s reasons for dropping out of Secondary school in Unguja”. Vi kommer att uppdatera vår blogg en gång i veckan, Josefhin bloggar varannan gång), medan denna blogg kommer att uppdateras åtminstone varannan vecka.
Jag landade den 11:e augusti i Tanzanias största stad Dar es Salaam (min klasskamrat Josefhin reser på egen hand). Studien kommer dock inte att börja förrän den 27:e augusti, vilket har inneburit semester för min del. Målet med semestern var att uppfylla en av mina största drömmar - att se vilda schimpanser. Det var inte första gången jag har försökt att se våra närmsta släktingar i Afrika. I södra Rwanda var schimpanserna för svåra att spåra, en annan gång blev vi stoppade av ett inbördeskrig i Elfenbenskusten. Det går att se dessa fantastiska varelser i två olika nationalparker i Tanzania, antingen den mindre, lättillängliga och mer kända parken Gombe National Park (där Jane Goodall forskade) eller den stora och svårtillgängliga parken Mahale Mountains National Park. Jag besökte den sistnämnda.
Den 14:e augusti tog jag tåget från Dar es Salaam till Kigoma (se karta) - en resa som tog över 60 timmar. Det är gissningsvis 200 km från Kigoma till Mahale, men det vägen slutar efter 100 km, därefter är det båt mellan byar som gäller. Avlägsna platser som varken hade elektricitet eller mobiltäckning passerades och vi spenderade 10 timmar på en båt (12*3 meter) tillsammans med 60 andra människor. Det tog nästan tre dagar att åka 20 mil, men till sist skymtades Mahales mäktiga och mystiska berg i horisonten. Parken rymmer inte bara schimpanser, vi såg också krokodiler, flodhästar, babianer, röda colobusapor, blue duiker, rödsvansad apa, mungos och örnar. Det finns även leoparder, lejon, elefanter, bufflar och ett flertal andra djur i parken.
Jag och min resekamrat hade nästan fyra dagar i parken, varav två av dem var vi de enda turisterna i den gigantiska parken. I fyra timmar, vid fyra olika tillfällen, träffade vi M-gruppen som består av cirka 60 individer. Varje möte var fantastiskt och det är svårt att beskriva hur mäktigt det kändes att bara vara några decimeter från en schimpans. I TV-dokumentärer och dylikt framställs schimpanser som otroligt aktiva – de är kärleksfulla, aggressiva, lekfulla och väldigt sexuellt aktiva. Jag trodde inte att verkligheten skulle vara densamma (se filmerna!). Mötet med våra närmaste släktingar fick mig att fundera över det mänskliga beteendet (allra mest det manliga) och hur stor del av det som är genetiskt respektive kulturellt betingat. Lästips uppskattas!
Solnedgångarna spenderades på stranden med en öl i handen. På andra sidan Tanganyikasjön, ungefär 3 mil bort, kunde vi se Demokratiska Republiken Kongo. Ett land med en blodig historia och som fortfarande blöder. Människor dör och våldtas dagligen i konflikten som omvärlden inte längre orkar bry sig om. I dagsläget råder det inte något fullskaligt krig, de flesta är nämligen upptagna med att plundra landet på dess naturtillgångar. Mineralerna som bryts går att finna i bl.a. våra mobiltelefoner. Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och även konflikten i Burundi, har inneburit stora flyktingströmmar till västra Tanzania. Jag har hört att det lever ungefär en halv miljon flyktingar i Tanzania, men det är nog svårt att veta exakt. Jag undrar om människor skulle sluta köpa mobiltelefoner med mineraler från Kongo och på så sätt betala ett högre pris, om de visste att människor lider och dör till följd av utvinningen.
Den 27:e augusti träffar jag min klasskamrat i Dar es Salaam och dagen efter åker vi till Zanzibar för att påbörja vår studie. Det finns många frågetecken kring vår undersökning, både gällande det praktiska och teoretiska. Det innebär att vi har en stor utmaning framför oss.
Bild 1: Stationen i Dar es Salaam i väntan på avgång. I bakgrunden ser ni byggandet av nya höghus.
Bild 2: I kupén.
Bild 3: Vår färdväg från Dar es Salaam till Kigoma (tåg) och Kigoma till Mahale.
Bild 4: Tåget tar 40 timmar, men tog 60 timmar och avgår två gånger i veckan. Här möter vi tåget som går i motsatt riktning.
Bild 5: Jag blickandes ut över landskapet. I bakgrunden ser ni det typiska Afrikanska trädet från Akaciasläktet.
Bild 6: Sträckan är ungefär 125 mil och drivs av en dieselmotor. Tyskarna byggde järnvägen som blev färdig 1914 och få upprustningar har gjorts sen dess.
Bild 7: Saratogabussen från Kigoma till Sigunga. En äventyrlig resa.
Bild 8: Båten från Mahales högkvarter till boendet i nationalparken.
Bild 1: Jag och en schimpans (Pan troglodytes schweinfurthii). Masken är till för att inte föra över sjukdomar.
Bild 2: Det egentliga avståndet ska inte vara mindre än 8 meter, men oftast kom vi betydligt närmare.En gång rörde en alfahane Mónica.
Bild 3: Jag och kameran i högsta hugg. Det var svårt att få bra bilder pågrund av ljuset.
Bild 4: Mahel Mountains National Park
Bild 5: Mónica i båten när vi åkte för att se flodhästar.
Tillskillnad från bergsgorillorna, är schimpanserna väldigt aktiva.
I filmen ser ni Christmas. Han är ingen alfahane, men han visar ofta att det är han som bestämmer, åtminstone för oss. Han anföll oss två gånger och det hela är över på 10 sekunder. Han hoppar runt en, kastar pinnar och slår i marken, men han rör oss aldrig. Pulsen var hög...
På återseende!
Johannes
Snæfellsnes, Island
Tydligen hade vi ett högt berg med en glaciär bredvid vårt boende i Snæfellsnes, men eftersom sikten ibland inte var mer än ett par hundra meter, fick vi aldrig se berget. Tråkig himmel blir nästan alltid tråkiga bilder, därmed är bildutbudet tunt.
En vecka i Island resulterade i hela två bilder...
Solen tittar fram för första och enda gången i Bjarnarhöfn
Jag och basalt
Sogndal, Norge
Myskoxar i Dovrefjell
Geiranger
Trollstigen
Vilanculos, Moçambique
Hej!
Detta blir antagligen det sista inlägget jag skriver. Efter att ha färdats över 3000 mil - landvägen, passerat och besökt 19 länder, sett otroliga platser och träffat fascinerande människor, så börjar jag känna mig rätt mätt på upplevelser. För er som inte visste det, så planerade jag inför denna resa i nästan tre års tid. Det var med andra ord med höga förväntningar jag steg på bussen i Malmö för att bege mig söderut.
Det är svårt att sammanfatta en hel resa med några få ord och meningar. Jag är heller inte den bästa på att förmedla den känslan i skrift. Jag hoppas att mina bilder åtminstonde har förmedlat en viss del.
Tack till er som har följt min blogg under dessa månader, även om min lust och ork att fotografera ibland har sviktat.
Vi ses kanske i sommar!
Johannes
Nyala - skogens skönhet i Swaziland.
Bild 1: Noggranna förberedelser inför 30 meters dyket i Tofo, Moçambique
Bild 2: Martin och Daniel blickar ut över Bazaruto Archipelago, Moçambique. Det kan vara svårt att se, men dynan de sitter på ligger cirka 50 m över havet.
Bild 3: Victoriafallen i Zimbabwe/Zambia, tagen från en helikopterfärd. Bara 8 miljoner liter vatten per sekund...
Maun, Botswana
En snabb uppdatering denna gången.
Jag har det bra!
/Johannes
Bild 2: Flamingos i Walvis Bay.
Bild 3: Hundratusentals sälar i Cape Cross Seal Reserve.
Bild 4: En man i sin mokoro.
Bild 5: Två elefanter i maktkamp runt vattenhålet i Etosha NP.
Bild 6: En noshörning går över vägen fem meter ifrån oss.
Bild 7: Mannen, myten, legenden.
Walvis Bay, Namibia
Det känns som att vi flyger fram över Namibias landskap i våran bil. Både djur- och naturlivet är fantastiskt och det bästa är att vi inte behöver leta efter att se otroliga ting - det är bara till att titta ut genom fönsret. Under den senaste veckan har vi kört över 300 mil, mestadel i total ödemark. Det bor nämligen bara 2 miljoner människor i Namibia.
Hoppas ni gillar bilderna. Även fast de är få!
Johannes
Graskop, Sydafrika
Hej mina trogna och otrogna läsare!
Den 26:e mars lämnade jag Sofia på flygplatsen, därefter fortsatte jag min resa norrut, närmare bestämt Cederberg Wilderness Area. Efter att ha utforskat delar av västra Sydafrika med bil och till fots, åkte jag tillbaka till Kapstaden där jag träffade Sara Lindbäck från Falkenberg och hennes reskamrat Charlotte. Vi har sedan dess tagit oss till Johannesburg, hämtat Viktor på flygplatsen och åkt vidare till Graskop, den lilla byn som jag och Sofia besökte för en månad sedan.
Vi åker tillbaka till Johannesburg den 5:e för att lämna Sara och Charlotte på flygplatsen. Nästa dag kommer, helt oväntat, tvillingarna Daniel och Martin till Johannesburg. Sedan kommer vi fyra (jag, Viktor, Daniel och Martin) resa runt i Namibia, Botswana, Swaziland och Mozambique i 36 dagar.
Simon's Town, Kapstaden
Ja, det är faktiskt en riktig varg! Mannen som jag bodde hos i Cederberg Wilderness Area hade adopterat Hoka (vargens namn) från Kanada.
Blir man inte nöjd med bilden, men vill ändå visa delar av resan, slänger man bara in bilderna i ett kollage. Jag gillar kollage.
Bild 1: Jag och Sara klättrade upp för Table Mountain och tog kabinbanan ner. Som ni kan se åker dimman in över Kapstaden.
Bild 2: Sara med de tolv apostlarna i bakgrunden.
Bild 3: Jag blickar över lagunen i Langebaan.
Bild 4: Vandra i berg, bada i vattenfall, vara helt ensam och bara ha på sig kalsonger. Det är frihet =) Bilden är tagen från Cederberg Wilderness Area.
Kapstaden, Sydafrika
Ju mer man reser runt i Sydafrika, desto mer inser man att apartheid fortfarande är en realitet i mångas liv. Det står visserligen inte nedskrivet på papper att vita och svarta ska vara åtskilda, men de enorma inkomstskillnaderna i landet har byggt upp en enorm barriär mellan människor. Här kommer en generalisering; den vita personen är rik och den svarta personen är fattig. De vita har elstängsel runt sina hus, privata vakter och vakthundar. De kör runt i sina lyxbilar och handlar i dyra affärer. De svarta söker sig till städerna där jobben finns, men hamnar oftast i slummens misär där brottsligheten är skyhög. Med varken social trygghet eller ett socioekonomiskt kapital fastnar de flesta i fattigdomsfällan. De rika (lyckosamma svarta och majoriteten av de vita) har stängt dörren och jag tror inte att den kommer öppnas.
Vi anlände till Kapstaden för fem dagar sedan. Vi har legat på stranden, shoppat (läs Sofia), vandrat i berg, gått på karneval, besökt Kapstadens botaniska trädgård och testat alldeles för många viner och ostar i Stellenbosch.
På lördag åker Sofia hem och jag tar bilen för att besöka ytterligare ett par parker innan jag möter upp Viktor i Johannesburg den 2:e april.
Väl mött!
Johannes
Camps Bay, Kapstaden
Kapstaden från Lion's head
Kapstaden från Lion's head
Strandhäng. Sofia ligger på gräsmattan i botaniska trädgården. Sofia vid stranden nära vårt boende. Jag på vinprovning. Festival på Long street.
Gordons Bay, Sydafrika
Bilderna och bildtexterna får sköta snacket.
Vi har det bra.
Johannes
Bron där jag och Sofia hoppade världens högsta bro-bungy jump (216 m)
Sofia i Plettenberg Bay
Bild 1: skogsridning i Wilderness. Bild 2: kanotpaddling i Wilderness Nature Reserve. Bild 3: Jag och Sofia vid Afrikas sydligaste punkt
Swartberg Pass. Ser ni vår lilla bil?
Cintsa, Sydafrika
Alla afrikanska länder söder om Sahara är unika på sitt egna vis, men Sydafrika sticker ut i mängden. För att göra en lång historia kort, så ska jag försöka mig på att förklara landet med några enstaka ord; där Afrika möter Europa. Det finns moderna köpcentrum, väldiga plantage, stora åkrar och mäktiga industrier. Det finns också barfota människor, enkla enrumsbostäder för familjer, frukt- och grönsaksstånd längs vägen, kor och getter som korsar vägen när de själva vill och mängder med minibussar.
Jag och Sofia har under den senaste veckan tältat i Kruger Park, åkt runt i Blyde River Canyon och vandrat i Royal Natal national park, Drakensberg. Just nu är vi i Cintsa, Wild Coast, för lite sol, bad och kanske lite surf.
Ha det bra!
The Three Rondavels i Blyde River Canyon
En läskig sak som vandrade omkring i Kruger. På engelska heter den armoured ground cricket. På svenska vet jag inte.
En samling bilder från safarin. Längst upp till höger ser ni vår fina hyrbil, min baksida, vårt fina tält och högexklusiva kök.
Sofia på toppen av Amphitheatre (cirka 3000 meter m.ö.h) i Royal Natal National Park, Drakensberg. Hundra meter höger om henne faller världens näst högsta vattenfall i världen, Tugela Falls (948 meter).
Accra, Ghana
Det blir en kort uppdatering denna gangen, mest for att inget sarskilt har hant.
Gransovergangen Burkina Faso - Ghana gick bra. Direkt kunde man se att Ghana var betydligt rikare an sin granne i norr. Vi tog riktning mot kusten for att ladda batterierna och ta ett efterlangtad dopp i havet.
Igar akte Viktor till Togo for att sedan flyga till Kamerun. Just nu sitter jag pa Johannesburgs flygplats och vantar pa Sofia. Det ska bli kul att traffa henne, det var sex veckor sedan sist.
Ha det bra!
Tanke att det vore kul for er att se min resvag sa har langt. Ritningen gjordes i paint och ar langt ifran exakt.
Jag och Viktors skugga p stranden Akwida
Ouagadougou, Burkina Faso
I Djenne såg vi världens största lermoské och spenderade natten under bar himmel. Vi tog oss sedan vidare till en av Malis höjdpunkter – Dogon Country. Att vandra runt i Dogon var som att ställa tillbaka klockan. Förutom alla mobiltelefoner (oavsett om det finns elektricitet i byn eller inte), verkade det som att människorna levde som de gjort i århundraden. Det blev en tredagarsvandring i sandstenslandskapet med väldiga utsikter, vänliga ansikten och en och annan svettdroppe.
Efter Dogon tog vi oss till Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou för att ansöka om visum till Ghana. Vi blev nekade, men efter att ha dragit i en del trådar, skrivit ett personligt brev och väntat i fyra dagar, fick vi tillslut vårt visum. Imorgon åker vi till Ghanas östra del för att vandra bland bergen, en tuff resa på cirka 30 timmar. Därefter beger vi oss till kusten för att se Ghanas vackra stränder.
Ett mynt har alltid två sidor. För er som vill läsa andra sidan av myntet och se min resa ur en mindre positiv synvinkel, läs Viktors senaste resedagsboksinlägg:
http://www.resdagboken.se/Web/Apps/Trip/TripPresentation.aspx?id=145&epslanguage=sv&tid=417453
Jag delar hans åsikter, men jag hade inte velat ha denna delen av resan ogjord. Den har hittills varit påfrestande, men spännande. Hemsk, men underbar.
Vi hörs
Dogon Country, Mali
Djenne, Mali
Sist jag skrev befann jag mig i Marockos huvudstad Rabat. Nu är jag och Viktor i den lilla staden Djenne,
Resan hit har varit tuff. Att resa runt i Östafrika är rena barnleken jämfört med Västafrika. Det har tagit oss ungefär nio dagar att åka från Marocko till Mali. Transportmedlen har varit olika, men vi har främst åkt buss. Vissa sträckor har vi åkt båt, taxi, motorcykel eller liftat.
Miljöerna har varit otroligt skiftande. Från Atlasbergens snötäckta toppar, till Västsaharas sanddynor. Från Mauretaniens torra huvudstad Nouakchott, till den pulserande och kvävande staden Dakar. Genom Senegals Sahelområde, över till Malis Sahelområde. Från att bli omkörda av glänsiga Mercedes, till att köra om åsneekipage.
I det ockuperade landet Västsahara blev vi ständigt stoppade av den marockanska polisen, samma sak skedde i Mauretanien. I Västsahara ville polisen säkerligen försäkra sig om att vi inte var journalister som ville tala med urbefolkningen om mänskliga rättigheter. I Mauretanien fanns poliskontrollerna mer för vår egen säkerhet, tror vi. Al-Qaidas afrikanska gren är ett problem i området och de har kidnappat västerlänningar de senaste åren.
Risken att något skulle hända är däremot minimal. Vi är medvetna om vilka områden som är mer riskabla och tar därför omvägar eller passerar området så fort som möjligt. Västafrika är, bortsett från några länder, städer och områden, ett säkert resemål - om man räknar bort trafiken och sjukdomarna.
Som ni kanske har förstått, så har dessa två veckor nästan enbart bestått av att transportera sig från A till B – kameran har därför legat mest i väskan. Från och med idag, börjar sevärdheterna. Då kommer också fler bilder. Däremellan får ni nöja er med en smutsig bild på mig själv och en sötare tjej framför Hassan Tower i Rabat i föregående inlägg.
Ha det
Världens största lermoské finns i Djenne
Rabat, Marocko
Den 17:e januari tog jag bussen från Malmö till Spaniens sydligaste del, närmare bestämt Algeciras. Efter 49 timmar på bussen, med ett mellanstopp i Paris, tog jag färjan över till Tanger, Marocko.
För närvarande reser jag ensam, men det är bara tillfälligt. Jag kommer att träffa Viktor i Rabat senare ikväll. Imorgon ska vi fixa visum till Mauretanien och fortsätta vår resa söderut.
Vår plan är att åka landvägen till Ghana, via Mauretanien, Senegal, Mali och Burkina Faso. Resan kommer inte att bli enkel och i skrivandes stund vet jag inte om vi kommer bli tvungna att flyga mellan vissa destinationer.
Jag kommer att flyga från Accra till Johannesburg den 28:e februari för att möta upp min flickvän Sofia. Vi kommer sedan resa med vår hyrbil i Sydafrika i fyra veckor medan Viktor kommer fortsätta landvägen till Demokratiska Republiken Kongo. Efter fem veckor flyger Viktor till Johannesburg, där vi hyr bil och fortsätter vår resa i länderna Zimbabwe, Zambia, Botswana och Namibia i ytterligare sex veckor.
Detta är grundplanen, men mycket kan hända under resans gång. Flygresan hem är däremot bestämd – jag åker från Johannesburg den 10:e maj.
Den senaste veckan har jag besökt städerna Tanger, Chefchaouen, Fez, Meknés, Moulay Idress och Rabat.
Ha det bra!
/Johannes
Staden Chefchaouen med 15 sek exponeringstid.
Bilden är tagen i Chefchaouen. Byggnaderna är blåa nedtill och vita upptill. Anledningen är att människor på avstånd ska kunna se att staden befinner sig i fred (vit färg) och att det finns liv (blå färg). Traditionen med färgerna har sitt ursprung från en judisk befolkning som levde i staden för längesedan. Jag vet dock inte om färgen och dess anledning är sanning, eftersom det verkar finnas många olika förklaringar, beroende på vem man frågar.
En försäljare i staden Fès.
Den pittoreska staden Moulay Idriss.
Volubilis, en nästan 2000 år gammal romersk stad i närheten av Meknés.
Jag med Hassan Tower i bakgrunden. Det var tänkt att det skulle bli världens största minaret och moské, men arbetet stoppades för cirka 800 år sedan och påbörjades aldrig igen.
Kovalam, Indien
Bildutbudet är tunt, riktigt tunt, men det kan förklaras med ett enda ord – otur. För tolv dagar sedan anlände vi till byn Munnar som ligger i ett bergslandskap. Det regnade alla dagar. Med andra ord, inga bilder.
Efter Munnar åkte vi till Kovalam. Det är en liten by precis vid havet. Första dagen i Kovalam gjorde jag illa min fot så jag har knappt rört mig utanför hotellet. Otur deluxe.
Hann fota några bilder i alla fall. Inatt åker jag hem till Sverige.
Jag är inte bitter.
Adjö
Chennai, Indien
Ikväll aker vi nattåget vidare västerut, mot Munnar. I bergslandskapet kommer vi stanna i cirka tre dagar.
Pa återseende!
En av många kor i Indien. Bilden är tagen en bit utanför Uthukottai. Gatsbergen är synliga i bakgrunden.
Bilden är inte redigerad i något redigeringsprogram, även fast det kan vara svårt att tro annat. Jag använde ett polarisationsfilter. Det är en kyrkogård från 1600-talet med b.la. fransmän, britter och holländare begravda.
Chennai, Indien
Vi landade i miljonstaden Chennai den 26:e september och flyger hem från Thiruvananthapu den 17 oktober. Just nu befinner vi oss i en liten by utanför Chennai och kommer stanna i sammanlagt sex dagar. Jag har varit sjuk i ett par dagar (i vanlig ordning) men är nu uppe på fötterna igen. På dagarna arbetar jag och Johanna (med hjälp av tolk) med att undersöka hur familjer går tillväga när de tar lån, vad konsekvenserna blir och hur pass utbrett mikrolån är.
Jag ska försöka uppdatera så ofta som möjligt, men det är svårt att få tag på internet.
/Johannes
Grand Baie, Mauritius
Om ett par dagar landar vi i Sverige. Ses på hemmaplan!
/Johannes
Toliara, Madagaskar
På min födelsedag låg jag sjuk i malaria och ett par dagar senare fick jag beskedet att jag drabbats av ännu en tropisk sjukdom, amöba. Den köttätande parasiten visade sin makt, med besked, på flyget mellan Comoros och Madagaskar. Jag har aldrig tidigare haft så ont. Ett dussin piller, ett par sprutor och tre dagar senare kände jag mig äntligen bättre. I nuläget har jag drabbats av ännu en tropisk sjukdom. Läkaren kunde inte engelska så jag vet inte namnet på sjukdomen, men jag har i alla fall fått medicin. Jag kan resa runt obehindrat och vår resrutt har ännu inte drabbats. Peppar peppar.
För ungefär en vecka sedan åkte vi iväg på en sjudagarstur i västra Madagaskar. Vi åkte 12 mil i en träkanot på floden Tsiribihina, tältade på stranden, såg lemurer och vackra vattenfall. Höjdpunkten var den isolerade nationalparken Tsingy de Bemaraha. Ett landskap större än 66 000 hektar med enbart spetsiga stenar, som skapats av regn och vind under flera miljoner år. Vissa stenar är flera hundra meter höga.
Madagaskar är olikt allt annat jag tidigare sett. Det är som om vi kommit till en helt annan värld.
/Johannes
Bild 1: Jag och Viktor på väg till Toliara, Madagaskar.
Kigali, Rwanda
Jag och Viktor lever inget glamourliv. Under resans gång har jag kommit fram till att följande saker är numera lyx: rena kläder, toalettstolar, elektricitet, inte lukta svett, varmvatten, toalettpapper, fläktar, benutrymme på bussen, mjölk, asfalterade vägar, bankomater och god mat.
Under de senaste veckorna har vi bla åkt på safari, raftat i Nilens källa, festat i Kampala, paddlat kanot i Lake Bunyonyi, besökt ett par minnesplatser om folkmordet i Rwanda och sett bergsgorillor i deras naturliga miljö.
/Johannes
Moshi, Tanzania
Bad i Nungwi, Zanzibar.
Nha Trang, Vietnam
- Nästan dött i trafiken i Hanoi
- Sett Halongbukten med dess 2000 öar och blivit förälskade i platsen
- Åkt tubringar och tittat på allt för många “Friends” -avsnitt i Vang Vieng
- Lekt kläddesignerns i Hoi An, vilket resulterade i ett antal nya plagg
- Åkt 900 km på moped och bara sett sju ickeasiater på fyra dagar
- Kommit fram till att det är riktigt kul att festa med bergsfolk, även fast man inte förstår varandra
- Druckit ödleblod i Buondon
- Vant oss att alla tittar på oss och vinkat på hundratals människor i de Centrala Högländerna
- Legat på stranden två gånger den senaste månaden.
