johanneselofsson

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

 

 

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår studie och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

 

 

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.

 

 

/Johannes

Det var snart fem år sedan jag sist besökte Tanzania och mycket har hänt sen dess. Jag upptäckte det redan när jag tittade ut genom fönstret på väg från flygplatsen till hotellet. Vägen kantades av banker, bilföretag och andra nya byggnader. Landet växer så det knakar. Med en årlig BNP-tillväxt (sedan år 2000) på ungefär 7 % och en relativ politisk stabilitet, ser framtiden ljus ut för Tanzania och dess människor.

 

Vi har gjort oss hemmastadda i den lilla byn Matemwe (Zanzibar) med cirka 10000 invånare (grov uppskattning). Mötet med Matemwes Sheha (ledaren i byn) gick bra och vi fick hans tillåtelse att påbörja studien. Sakta men säkert börjar rutiner att växa fram. Vi studerar från 8-11, sen lagar vi mat, därefter arbetar vi ytterligare fyra timmar. Nästa vecka kommer vi börja med intervjuerna och det ser vi fram emot.

 

På fastlandet köpte vi varsitt 3G-modem. Vid en närmare titt på modemet går det att utläsa ”Huawei”. Det kom inte som någon större överraskning att företaget var kinesiskt. Människorna i ”Mittens rike” ser Afrikas framtidspotential, tillskillnad från många företag och investerare i Europa. Kinas och Afrikas relation är i många fall problematisk, men det är en lång och stor debatt som jag inte kommer att gå närmare in på nu. Min poäng är, att utländska direktinvesteringar kan göra stora skillnader för ett fattigt land och därmed accelerera utvecklingen. Telekombranschen i Afrika växer explosionsartat och det påverkar inte bara kontinenten ur ett makroperspektiv, utan även mig och Josefhin ur ett mikroperspektiv. Praktiskt taget alla har mobiltelefoner (lättare för oss att få tag på människor) och vi har tillgång till Internet 24/7 (informationssökning och kontakt med handledare). För fem år sedan var det inte möjligt i Tanzania. Saker och ting är lättare idag för MFS-studenter i fält och för Tanzanias människor.

 

/Johannes